För att hundsport är så mycket mera!

Är missämja något oundvikligt? Har senaste veckan pratat med lite kompisar om det där tråkiga som så gärna vill uppstå på klubbar och i föreningar. Det där med en liten klick människor som börjar fördela folk i vi och dom, som kör med trista översittarfasoner och generellt är missunnsamma och ogina mot sina klubbkamrater. Bruksfolk som tycker att agility är fjant och inte ens hälsar på agilityförarna. Lydnadsfolk som ser ner på de som tränar rally. Schäferförare som tycker att hundar under 20 kilo inte har nått på en BK att göra osv. Men även inom sporterna finns samma tendenser. De flesta jag har pratat med har stött på detta mer eller mindre.

Men det är egentligen inte detta tråkiga jag vill skriva om. Jag vill skriva om hur underbart det kan vara när det inte är så! Jag har nämligen haft en vansinnig tur! Jag började min bana som hundförare på Katrineholms BK

I början var det väl ganska ensamt men alltid vänligt och man sa hej och hejdå till varandra iaf. Så småningom så var det en tjej som kom in på mitt jobb som kände igen att jag brukade vara på klubben och frågade om jag ville träna med hennes gäng? Hur fantastiskt var inte det?! Hur ofta har man turen att stöta på någon som är så öppen och inkluderande och omtänksam? Det ledde till en god spiral, jag började känna igen fler folk och de började känna igen mig och långsamt pratade man mer och mer. Nått som jag också gjorde jättemycket i början var att bara sitta och titta på andra ekipage. Jag kände mig alltid välkommen att få titta, vilket var guld värt! Ibland fick jag även spontant hjälp och tips. Som tex när jag såg en kille vars hund hade så supersnygga lägganden och sa till honom efteråt att wow vad duktiga ni är! Sånadär lägganden önskar jag att vi kunde få till! Varpå han direkt erbjuder sig att titta på våra lägganden och ge lite tips, och vips får jag 20 minuters coachning sådär bara av ren vänlighet.

Jag har dessutom träffat 2 av mina bästa vänner genom hundarna och träningen och har haft många fantastiska dagar och stunder på hundklubbar runt om i landet.

Det är en av anledningarna till att jag älskar att tävla! Tävlandet skapar en vi-känsla vilket gör att den här fantastiska andan frodas och folk är generellt gladare, öppnare och lättare att få kontakt med. På tävlingsdagen på tävlingsklubben sitter vi alla i samma båt liksom.

Men måste det vara så? Kan vi inte ha den där vi-känslan och kamratskapen ändå? Vi är ju rätt så lika i all vår olikhet. Vi är ju allihopa där ute för att vi älskar hundar och hundsport, vi vill alla utvecklas och lära oss mera. Vi behöver alla lite peppning emellanåt. Vissa av oss har varit verksamma länge och har stora kontaktnät av hundvänner. Vissa av oss är alldeles nya och känner sig kanske lite ensamma, precis som jag gjorde.

Varför inte fråga han eller hon som ser ut att vara ensam och träna om de vill vara med och köra platsliggning, om de vill hänga med till stugan på en kaffe, om de behöver hjälp att flytta en tunnel. Eller säg bara hej. Ser du något du blir glad eller imponerad av säg det. Vilken härlig attityd din hund har. Vilken snygg apportering. Vad duktiga ni är eller något liknande kan verkligen gör en glad att få höra.

Hundsport är fantastisk och allra mest fantastiskt är det när hundsport får bli så mycket mer än bara hundsport. När vi lyfter blicken, ler mot varandra och tar del i den fantastiska gemenskap som finns där om vi bara låter den.

Inspirationen till detta inlägg kommer från folket i K-holm som tog mig under sina vingar, mina underbara hundvänner och bekanta nya som gamla och inte minst från ett annat och superbra blogginlägg som ni hittar här http://3vallare.se/?p=1136

Posted on september 27th 2013 in Allmänt

Lämna en kommentar